Nej då, jag har inte dött..

Nej då, jag har inte dött, det har bara varit lite stiltje här på Bloggfronten.
I livet däremot är det full fart. Full fart jämt, känns det som. Tänk att man kan vara arbetslös och ändå ha så här mycket att göra hela tiden! 
Jenny sa häromdan nått i stil med- "Gud, jag skulle oxå vilja va arbetslös, fatta vad soft det skulle vara?! Bara ligga på soffan och läsa bok och måla tånaglarna.." Typ så..
Hello, vaddå ligga på soffan, kände jag, jag vill oxå hinna ligga på soffan!


Och läsa bok, jag har knappt hunnit öppna boken som jag lånade från Madde innan jul, och då har jag ändå hållt i den nästan varje kväll. Men men, det kommer väl tid till det oxå. Snart hoppas jag, för den verkar riktigt riktigt bra. Har bara kommit in ett par kapitel i boken hittills, men ändå har den liksom "satt sig på hjärnan", för jag går omkring och tänker på karaktärerna titt som tätt, har jag kommit på. 


Kan man inte bara få ta lite paus ibland?
Paus från sig själv, från famlijen, från allt, alla måsten, paus från livet? Det har på kort tid hänt ganska mycket i familjen, både gott och ont, och besked som kommit, har blivit nått att ta ställning till. Det som bara var "tänk om" från början har blivit min verklighet, och ett faktum att ta hänsyn och ställning till, vare sig jag vill det eller inte.


Och om framtiden. Samtidigt som jag har största förhoppning och jättestora drömmar och önskningar, 
så är det nått jag helst inte vill tänka på.
Att jag kanske inte själv får bestämma min egen famtid.
Om vi får nått fler barn?
Om jag får nått av alla de där tusen jobb jag sökt?
Om jag får samma sorts cancer som mamma hade?
Om jag har fört cancergenen vidare till Maja?


Så, nej då, jag har inte dött.
Inte idag iallafall.

3 dagar..

..sedan maken gav sig av till soligare breddgrader!
Känns dock som att det var betydligt längre, vi har nog inte varit ifrån varandra så himla mycket längre än såhär, tror jag... eller..?
Kan inte komma på när det skulle vara i så fall. 2-3 dagar har det kanske varit, på sin höjd, men mer än så kan jag faktiskt inte komma ihåg....


Sommaren då jag, Ida och Hanna var i Italien iofs, det var ju längre, vi var borta i lite drygt 3 veckor har jag för mig. Då var vi utan varann. Nu ska vi se, det borde har varit sommaren 2001, eller 2002? Nope, det kan inte har varit 2002, för då gifte vi ju oss den våren, och flyttade till Bergvreten på sommaren.
Och Italien, jisses, den resan glömmer man ju inte i första taget. Skulle man fråga alla oss tre separat vad vi har för minnen och tankar om den resan, så skulle vi nog få tre ganska så olika svar, kan jag tänka mig.
Eller kanske att iallafall ett svar skulle vara samma: att vi var osams! : )


Tanken var från början att Pappa, Ida & Hanna skulle åka på en resa tillsammans. Askul, tänkte Ida och Hanna, charter med lite sol och bad och kanske ett och annat bus.
Fint, tänkte pappa, jag bokar första bästa billiga resa.
Och med billig så menar jag BILLIG, och med första och bästa, så menar jag inte bästa; utan helt enkelt den första broschyren som damp ner i hans brevlåda.
Därför, helt enkelt, blev resan bokad med Ölvemarks Holiday, som anordnar BUSSRESOR ut i europa, i bästa pensionärs-stil!!
Straxt innan det var dags för avfärd, kommer pappa på att han nog inte mår så bra, och kommer nog inte att klara av att sitta i en buss i en miljon timmar, och frågar istället mig om inte jag kan följa med som förkläde, och ta hand om mina små systrar i tre veckor.


Att sedan berätta hur den här resan blev, skulle nog fylla hela min bloggs utrymme, så jag ger mig inte ens in i den storyn. Jag kan kort bara berätta att:
- Resa ner till Italien med en syster som är stelopererad i ryggen inte var ens det minsta skoj. Framförallt inte för henne. 
- Att lyxbussen vi skulle ha åkt med såklart var trasig på avresedatumet, så vi åkte fram- och tillbaka till Italien i skolbuss modell äldre, där man knappt fick plats med benen, och att fälla sätet var inte att tänka på!!
- Att vi sov på bussen som värsta smuggeltransporten, eftersom det skulle ha kostat 300:- kronor extra för att sova den där natten på hotell. Men det tyckte inte pappa att det var värt. Han stannade ju å andra sidan hemma. : (
- Att väl framme så var vi DE ENDA personerna på hela hotellet som till att börja med pratade svenska, och att alla andra var över 80 år! På riktigt, det var ett tvättäkta ferie-hotell för avdankade Italienska par, där dom dansade tango i den skabbiga hotell-lobbyn på tisdagskvällarna till dragspelskomp!!!


Hursomhelst, det här är var en alldeless för lång story för att berätta hela här och just nu, men den resan lär noga vara ett minne för livet för oss tre systrar...


Nu väntar sängen, Kram & Gonatt

Huvudvärk..

.. som inte riktigt vill gå över. Me dont like!!


Har haft ont i huvet i ett par dagar nu, trodde först att det bara var Hermans resfeber som hade smittat av sig på mig, men så var visst inte fallet. Har haft en molande värk fram i huvudet sedan i lördags, kombinerat med smått illamåendekänsla som inte heller vill sluta. Lite yrsel ibland oxå, som när man vänder sig om för snabbt och inte riktigt hinner fokusera blicken igen.


Har gått omkring och sväljt hela tiden, nästan som att man skulle vilja kräkas, (fast utan kräks-känslan, om ni fattar) men jag har ju inte ont i magen eller så. Är jag på väg att bli sjuk?
Har tagit huvudvärkstabletter, tabletter mot yrsel, och tagit det allmänt lugnt. Det vore ju typiskt i så fall, nu när Herman precis har åkt bort och ska glassa i "City of Angels"  ett par dagar.


Så, då är frågan, vad gör man nu? Väntar på att nått ska bryta ut, eller bara intala mig själv att allt är finfint, och hoppas att det går över med positiva tankar? : )

Vem blir inte glad..

.. av paljetter, så säg?

Gårdagen superpissiga besked får muntras upp lite av dagens paket på posten:

Ursnygg jacka helt i paljetter. Mummy likes!!

(Den satt som en smäck, kan tilläggas.)

Idag kommer beskedet!

Då har det äntligen, eller hur man nu uttrycker det, blivit dags för uppföljning ang min egen utredning om ärftlig cancer. Hanna och jag var ju på vårt besök i Uppsala  innan jul och tog prover och fick info, men nu har alltså provsvaren kommit, och det är dags idag för oss att få domen, eller beskedet, eller vad det nu blir.


Har försökt hela julen att inte tänka så mycket på det, men det har ju gått sådär.
Och så är det ju alltid! Det är samma som när nån säger åt att en inte tänka på att man är kissnödig; så är det ju iallafall det ENDA man kan tänka på!


Jaja, har sovit jättoroligt inatt iallafall, jag är väl nervös antar jag.
Inte för att jag på nått vis kan eller kommer att kunna på verka det besked som jag kommer att få idag, men, oavsett så hoppas jag ju såklart på det bästa. Att hon ska säga att jag INTE bär på genen, och att Hanna inte heller bär på den. Fast rent statistiskt så tror jag inte ett dugg på det. 
Jag räknar med att ha den, och jag utgår ifrån att jag har den. Iallafall minst en eller kanske två till i familjen "borde" ha den, om man kollar på statistiken.


Herman och jag satt och pratade massor igårkväll, om vad jag nu skulle göra om jag fick ett negativt besked, att genen även finns i min kropp. Det skulle till att börja med betyda, att jag även kan ha fört över den till Maja. 
Bara där känns det skit!
Och hur man ska bete sig sen, vad gäller min egen kropp.
Det finns massor man kan göra, cancerforskningen har kommit jättelångt om man jämför med -96 då mamma dog. Men, det tänker jag inte fundera på nu!


Nu ska jag gosa lite med min familj, och sen ska jag åka till Uppsala laddad med positiva tankar och hoppas på det bästa!
Håll en tumme åt mig idag!