Idag har vi firat födelsedagar.
Först: Hermans gudson Gustav fyllde 5 år, så det var kalas i Skarpnäck för hela slanten med tårta, nybakade bullar, fiskdamm och allt. Maja gav bort sina skumbananer ur godispåsen till mig, alla var provsmakade och klistrigt geggiga, men vad gjorde det: det är kärlek!
Sen: Min mamma fyller 60 år idag. Eller rättare sagt; hon skulle ha fyllt, och hon borde ha fyllt. I mitt hjärta så fyller hon.
Vi köpte blommor och ljus. Ljus som jag pyntade med vackra band i hennes färger innan vi åkte ut till minneslunden i Tillinge.
Jag berättade för Maja på vägen att vi skulle åka ut till min mamma, eller som Maja säger ”Mammas mamma som heter Monica”. Jag har inte kunnat kalla henne för ”mormor” inför Maja, jag vet inte varför, men det har känts som att det blev för personligt då. Så länge jag kallade henne ”mammas mamma” så var det bara nån, vemsomhelst. För om jag gav henne ett namn, en relation, så borde hon vara verklig. Och jag har inte velat ”ge” Maja nån som hon inte kan få.
När vi kom ut till minneslunden undrade Maja vart ”Mammas mamma” var nånstans, eftersom hon inte kunde se henne. Vi har pratat om henne säkert en miljon gånger men hur förklarar man nått för en 3-åring som man knappt kan förklara för sig själv?
Min mamma är död. Maja har ingen mormor, har aldrig haft en mormor, och kommer heller inte att få någon mormor. Jag har ingen mamma, hon dog på tok för ung, bara 47 år gammal och efterlämnade sig 6 barn.
Att inte ha nån mamma kan bara förklaras med ett ord: det SUGER!!!! Saknaden går kanske att förklara och förstå, men tomrummet vänjer man sig aldrig vid. Ibland tycker jag mig höra hennes röst eller känna hennes doft, men ibland kan jag inte ens minnas hur hon såg ut.
Och en sak som stör mig, är avundsjukan, Den kommer jag aldrig att lära mig hantera. Min avundsjuka. Min avundsjuka på dig som har din mamma, eller din pappa kvar. Som finns med i erat liv, och delar era händelser, stora som små. Som kan hjälpa till med barnpassning, hämtning på dagis, pulka-åkning på vintern, eller bara komma med ett gott råd när man inte vet ut eller in. Och som alltid finns där, oavsett, och ställer upp för sina barn- och barnbarn.
Min pappa är dement, han fyller snart 80, bor på ålderdomshem och vet knappt vad min dotter heter. Jag väljer att inte besöka honom. Vi har inget gemensamt, och dom positiva minnen jag har av min pappa från min uppväxt bleknar snabbt av de minnen jag har av honom som tonåring och vuxen. När han visade sin rätta sida, och när jag förstod vem han var. Allt jag inte sett eller märkt det tidigare beror kanske på att mamma varit duktig att dölja det för oss barn, eller att vi valde att inte märka nått.
Min pappa var elak, egoistisk, orättvis och smygalkis. Han lever, han är bitter och dement, och min mamma är död. Det är så jävla fel, på alla sätt det kan bli.
När hon dog den där kalla höstdan 1996 så var jag inte ledsen för att Hon dog, jag var bara arg för att det inte var Han som dog. Det hade varit mer rättvist. Hon skulle ha varit världens bästa mormor, och nu får Maja aldrig ens träffa henne. Istället har hon en morfar som lever, som inte vet vad hon heter, som har träffat henne typ 2 gånger, som inte sa ”Grattis” när hon föddes, inte kom på hennes dop, aldrig har kommit på ett kalas, och aldrig någonsin hållit henne i famnen.
Ibland är jag avundsjuk på min äldre syskon, som hann få barn medans hon levde. Dom barnen hann få träffa sin mormor. För hur förklarar man, när Maja inte vet vad ”död” betyder?
- Min mamma är död, du vet, som Pippis mamma…
- Hon var så sjuk, så tillslut dog hon…
- Jo det vet, död är man, när man inte finns mer. Hon finns i himlen istället för att vara här med oss, som hon skulle ha velat, och om vi vinkar så kan hon se oss…
Ibland känns det tröstlöst att ens försöka förklara, när följdfrågorna blir så många, om man inte kan ge nått bättre svar.
- Kan vi hämta din mamma, om vi har ett flygplan till himlen?
- Varför kan hon inte svara, när du pratar med henne?
- Varför kan jag inte se henne, om hon liksom.. finns här, fast inte?
På kyrkogården tände vi båda ljuslyktorna medans det skymde, och sedan sjöng vi ”Ja må hon leva”, och jag grät hela sången. Hurra, hurra, hurra, hurra för Mormor som fyller 60 år idag! Så; Idag kunde jag säga det för första gången. Mormor. Majas mormor. Hur kan man sjunga ” Ja må hon leva” utan att ha en relation? Från och med nu ska jag säga ”Din mormor” när vi pratar om henne.
Mamma dog den 4 november 1996 av bröstcancer.
Med duktiga läkare och ett stort mod så levde hon längre än vad vi först trodde var möjligt, Men ändå så kort mot vad vi velat. Fast vi visste det hela tiden; cancern var aggressiv och skulle vinna. Och nu, drygt 13 år efter att hon försvann från oss, så vet vi lite mer om hennes sjukdom. Vad hon dog av, och vilken sorts cancer det var, och om den är av den ärftliga sorten.
I morgon är det min tur att ringa läkaren och boka tid, för att starta min egen utredning. Cancern ÄR ärftlig, och den är av den elakaste sorten. Det är bara ett par familjer i Sverige som bär på den här genen, och tydligen har den ”bitit sig fast” i vår familj. Om jag bär på samma gen som min mamma hade, så är risken 80% att jag också får samma sorts cancer. Min mormor har dött av den, min mamma har dött av den, båda mina mostrar har opererat bort tumörer, och en av mina systrar har redan opererat bort sina bröst.
Hur vinner man?
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Älskad & Saknad
Monica Berg
13-9-1949 - 4-11-1996
