Jag har svårt att komma till ro nu på kvällarna. Både för att det sparkas extra mycket i magen just då, och för att det känns som att kroppen är på helspänn. Varenda liten kick ifrån magen, gjorde det inte extra ont där, kändes det ovanligt i ryggen, kan det där ha varit en extra stark sammandragning... Utan att jag vill, så analyseras minsta lilla känning som skulle kunna vara ett tecken på att förlossningen startat. Men jag försöker att vara cool och inte tänka på det för mycket, fast det vet ju varenda människa att det inte funkar!
Vi hade BF nu den 7:e januari, och jag vet inte riktigt vad jag tror om förlossningsdatum. Annie trodde före jul, Åsa på julafton, Micke den 28:e, Maja trodde igår, Ida tror imorgon... Den får gärna komma ut precis närsomhelst, såklart helst nyss, eller typ idag eller imorgon, det skulle inte göra mig nått, jag börjar som sagt bli ganska "klar" med den här graviditeten. Inte för att jag inte giar att vara gravid, DET tycket jag är het fantastiskt och helt underbart härligt, men jag är trött på att inte funka som människa. Jag känner inte igen mig själv, jag vill kunna röra på mig som vanligt, jag vill kunna gå ut å promenera och träna, jag vill kunna ligga och sitta som vanligt, jag vill kunna raka benen i duschen utan att det känns som att hela kroppen håller på att gå sönder av ansträngningen. Jag vill kunna gå till skolan och hämta Maja utan att det tar 30 minuter att komma dit, jag vill kunna gå i affärer i mer än 10 minuter i taget och sedan behöva vila. Jag vill kunna dona, fixa, städa och laga mat hemma utan att behöva bli sängliggande hela dagen efter för att jag ansträngt mig. Jag vill kunna plocka ur i diskmaskinen utan att kräkas för att jag böjt mg ner.
Och självklart vill jag träffa vår nya lilla bebis. En nytt liv. En ny familjemedlem.Jag hade faktiskt (nästan) gett upp hoppet, det vet ni, jag trodde att det bara skulle bli vi tre i familjen. Något jag hade svårt att acceptera.
Loppisen vi hade i våras på Klara Hall var verkligen ett avstamp. Ett jättesteg, men ett nödvändigt sådant, jag var TVUNGEN att koppla bort allt som hade med barn, bebisar och graviditeter att göra. Räkna datum i kalendern, hålla koll på ägglossning, jag höll verkligen på att bli knäpp!
Men så tog det ju nästan precis 6 år också att bli gravida igen, så att gå och vänta dom här sista dagarna känns egentligen inte som nått jätteproblem, mest bara att jag vill gå vidare. Jag är redo för nästa steg. Jag vill träffa dig!
Så, ingen press lilla bebis,
men kom gärna ut snart!
Så spännande! Jag vet hur det är. Bara för att Inez kom tidigare än BF så trodde jag att det skulle bli så även denna gång. Och när jag passerade den dagen med Agnes kändes det som att jag gick över tiden fast det inte var så. En vecka senare gick vattnet sådär som man bara hört talas om, stod helt plötsligt i två pölar med vatten..... Så när som helst är det din tur! Kram
SvaraRaderaÅh va bra skrivet, jag känner precis så. Varenda sekund känns sååå evinnerligt lång...
SvaraRaderaStora kramar till dig/er, vi måste ju ses lite så fort den här knodden tittat ut! : )
Theodor kom ju 9 dagar för tidigt och med Agnes var verkligen både jag och min kropp redo mer än 1 månad innan. När vi var till MVC i vecka 40 så bokade vi in en tid till och så sa hon att vi på den tiden skulle sätta en tid för igångsättning. Tre dagar efter det gav jag upp. Jag insåg att det skulle intalade mig själv att det inte skulle komma ut någon bebis frivilligt. Kvällen efter startade förlossningen och på natten i vecka 40+5 är hon född :)
SvaraRaderaKan tänka mig att ni längtar som galna på att få se vem det är i magen! Och det är inte bara ni som är nyfikna!
Kom ut nu bebisen!!