Proppmätt!!
Vi kom hem sent idag, och ingen av oss orkade ta tag i matlagning, så det fick bli Thai från Krova.
Oväntat gott faktiskt, och ovanligt starkt. Och då menar jag STARKT!!
Ingen av oss är veklingar är det gäller spicy food, jag älskar verkligen när det bränner om tungan, man tappar känseln i läpparna och svetten börjar titta fram på överläppen. Sånt som man dock, som tur, blivit van vid efter alla underbara resor till Thailand! ; ) Men idag måste det ha varit en ny kock, för SÅ DÄR starkt har det aldrig varit förut! Gott var det iallafall, och även Maja åt med god aptit som vanligt, vår söta lilla tuffing!
Dagen tillbringades nämligen i Uppsala, jag och Hanna hade tid för att ta vårt blodprov på Genetik-avdelnigen på UAS. Vi fick först träffa sköterskan (som jag har glömt namnet på nu) som hade TOTAL koll på mammas cancer och på våran familj. Bara det, att träffa nån som på en gång visste vilka vi var, varför vi var där, och precis vad det handlade om, det var otroligt befriande och en enorm lättnadskänsla spred sig. Inte för att jag varit så orolig över vårt besök egentligen, men det är ju ändå en ganska så stor grej det här. Att veta eller inte veta, liksom. Men jag är iallafall glad över att jag bestämt mig för att veta.
Det känns bättre att veta tycker jag, oavsett vad det gäller, alltid, för då kan man agera därefter, och förhoppningsvis slippa ta onödiga beslut.
Vi fick ta våra blodprov, en i taget, skinny-Hanna var först ut och svårstucken. Hon tyckte det kändes som att nålen åkte rakt genom armen, och på mig kändes det knappt. ; ) (En fördel med att vara plus-zise minsann, haha!!) Sen fick vi lite info med oss hem, och beskedet att hon ringer oss efter jul för at boka ett nytt datum, då vi får komma tillbaka och få reda på om vi bär på samma cancer-gen som mamma hade.
Kanske gör vi det båda två. Eller bara en. Eller allra helst ingen av oss.
Fast där talar statistiken mot oss. Rent procentuellt kommer ju minst ett par av oss syskon att ha den genen, så nu är det bara att hålla tummarma. Hålla alla tummar som går!
Jag ska försöka att inte tänka så mycket mer på det här nu, jag har gjort vad jag kan för stunden.
Blir det ett negativt besked så får jag tänka på det då, och hur jag ska agera då.
Nu ska jag mysa med min man, han är världens bästa!!!!
Jag tänker på Er vännen. Vilket beskedet än blir så ska Ni båda (eller alla tre) veta att ni har vänner som finns här för Er.
SvaraRaderaKram
Tänkte på er igår, och ska hålla tummarna ända tills ni får svaret. Förhoppningsvis så kanske det räcker med att jag ärvde genen, så att ingen av er andra ska behöva göra det.
SvaraRaderaLove love!
Tack tack, det känns skönt att ha det avklarat! Och tack för snälla ord. Fast jag är ändå inställd på att faktiskt ha ärvt genen, precis som dig Annie, det känns liksom mer troligt, än att den skulle ha "hoppat över" mig.
SvaraRaderaPå så vis kanske jag är lite mera beredd på att att få ett negativt besked, när den dan kommer. Fast nu är det ju bara att vänta att se. KRAM KRAM
Hej
SvaraRadera...och jag kommer aldrig komma iväg på det där. Jag borde fixat med läkarbesök och allt innan, så jag kunde följa med på er träff.. men det är väl ingen som är förvånad att jag inte gjorde det? Och ingen blir väl förvånad om jag ALDRIG gör det, heller? Jag kommer aldrig göra det själv. Never.
SvaraRadera