Va fan! J***a ungar!

Var på dagis nyss och hämtade hem Maja. Precis utanför dagiset, bredvid infarten till skolan,  ligger p-platserna med en liten gångväg mitt emellan. 
På gångvägen, alltså precis framför där alla bilar står parkerade, möter vi ett gäng ungar i åldern 10-12 år typ, dom är nog ett tiotal stycken, kanske 15 st som mest. Ett par av dom går och kastar snöbollar mellan sig, och jag hann snabbt tänka "Hoppas att dom inte träffar nån av bilarna", när en av ungarna plötsligt vänt sig om för att kasta snöboll på en kompis, nästan ramlar in i mig.


- "Hörrni, är ni snälla och kasta inte snöbollar precis här vid bilarna..?" säger jag till dom, lite uppmanande.
- "Öh, vaddå, det bestämmer väl inte du?"
- "Nej, men jag kan tänka mig att ni inte får kasta snöboll på skolan, eller?... Och helst inte så nära bilarna, det blir inte jättekul om nån skulle råka ha sönder nått.."
- "Vaddå, det här är ju inte skolan!" svarade en av ungarna lite kaxigt då, och jag kände hur det började bubbla i mig.
- "Jo det skulle jag nog tro, den här parkeringen hör till skolan", svarade jag.
- "Nej" "Vi kastar ju inte ditåt, döh, vi siktar ju inte mot bilarna liksom"..... alla stod och flinade lite, tog upp ny snö och kramade till nya snöbollar, och jag kommer inte riktigt ihåg sen vad som sades, men nån va "smart" nog att komma på att vägen inte hörde till skolan, utan till Enköping. Så himla fyndigt, va!?


Men allvarlig, vad har hänt? Vart kommer attityden och arrogansen ifrån?
Jag var tvungen att packa in Maja i bilen, och försökte skita i dom, men såg i ögonvrån att dom fortsatte att gå förbi dagiset, och snöbollarna haglade i luften, precis där resterande bilar stod parkerade. Dom vände sig om för då och då för att försäkra att jag såg vad dom gjorde.
Jag var så jäkla nära att gå fram och ta nån unge i jackan och säga - Jamen dåså, då kan du och jag gå upp till rektorn för att ta reda på vem det är som har fel!


Om Maja nån gång talar till en vuxen eller beter sig sådär så hoppas jag att den personen talar vett med henne, eller ringer till mig, för då vill jag veta det! Fy fasen vad arg jag blev...
Kände mig som en jäkla surtant i bilen på väg hem, och att det hettade om kinderna på mig.
Kan ju tänka mig vad dom sa om mig när jag hade åkt därifrån...


Hur ska man agera egentligen i sånna här tillfällen?
Ska man skita i det? Ska man säga till ungarna?
Vad hade Du gjort?
Och hade du som förälder velat veta..?